Vart tog juli Månadens svamp vägen? Vi hade funderingar på att utnämna blek kantarell till juli månads svamp, en säker sommarsvamp. Men vi tar tallticka istället trots att det är lite fusk eftersom samma exemplar kan överleva och växa till i 50 år.
— Av Suzanne Kolare —
Det är torrt i vårt område sedan många veckor. Spekulationerna nu gäller om ”knopparna” torkat bort eller om svamparna kan börja producera fruktkroppar när väl regnen tar fart. För regna ska det göra.
Blek kantarell brukar vara ett säkert kort från midsommar och framåt. Strax efter midsommar berättade min kompis CG stolt att han plockat 1,5 liter blek kantarell och hade plockat mer om han haft svampkorgen med. Det var i Stockholms norra förorter. Men nu, 14 juli, är det tyst från det hållet.

Varför tallticka?
En slagning i Artportalen visar att tallticka, Phellinus pini, är ett av de vanligare fynden den första hälften av juli i Uppland och Sörmland. I artportalens svampdel för vårt område finns också enstaka soppfynd, flera tickor och lavar.
— Tallticka är en av de mest rapporterade svamparna på Artportalen över huvud taget – den rapporteras oftare än röd flugsvamp, klibbticka och kantarell. Det speglar alltså inte hur vanlig eller ovanlig den är, utan snarare att den är populär att rapportera, säger Mattias Andersson, ordförande i Stockholms svampvänner.
Det beror säkert på att det är en signalart för värdefull skog. Den är hotad när gamla tallskogar huggs ner och den är ett hot mot skogsbruket eftersom den orsakar vitröta (ringröta) i veden.

Status och hot
Talltickan är en parasit på gamla, levande tallar. Fruktkropparna uppträder först när tallarna är 100–150 år gamla. Den finns framförallt i skogar med rester av naturskog och i tallskogar i hällmarker. Den finns främst i östra Syd- och Mellansverige. Den klassas som ”nära hotad”.
Talltickan är i vissa trakter oförklarligt sällsynt trots förekomst av lämpliga träd, skriver Artfakta på ArtDatabanken. Arten bedöms ha minskat generellt på grund av skogsavverkningar av gammal tallskog samt kapning av gamla trädsolitärer i trädgårdar och stadsmiljöer. Dessutom blir omloppstiden i skogsbruket allt kortare och vi får helt enkelt färre äldre tallar som passar talltickan.
— Stadsparker håller på att bli sista utposten för dessa miljöer där tallarna tillåts bli över 100 år. Den finns i Hagaparken, Vinterviken och andra parker samt i det nybildade naturreservatet Årstaskogen, berättar Mattias Andersson.
Åtgärder
Artfakta föreslår att man ska spara gammal tall som ”evighetsträd”, till exempel lämna gamla fröträd efter självföryngring. Täta bestånd bör glesas ut och granar tas bort för att ge utrymme för tall och tallticka. Möjligen kan bränning gynna talltickan. Kommuner bör göra trädplaner över sina bestånd av gamla, värdefulla träd i stadsmiljöer.

Lätt att känna igen
Det här är en väl känd och lätt identifierbar art. Den är hovformad och trähård. Den växer på stammen, ofta finns bara några få fruktkroppar på varje träd. Tickan är mellan 5 och 20 cm bred och mellan 5 och 10 cm tjock.
Varje år bildas ett nytt porlager utanför (under) det gamla. Porerna är rostbruna, kantiga, ofta utdragna och förhållandevis stora (ca 1–2 st/mm). Gamla fruktkroppar (de kan bli upp till 50 år gamla) är kala, gråsvarta, sprickiga och har ofta påväxt av lavar.